torsdag 11 augusti 2016

Ett år som elbilsägare (infrastruktur och del ett)

Tid bara rinner iväg. Något till och med mina barn säger ibland.

Det är alltså nästan exakt ett år sedan jag sålde min Toyta Prius för att gå över till en helt  elektriskt bil. Det var inte så att den bilen var dålig. Prius var och är en bra bil. Det märks inte minst på hur vanlig modellen är som taxi. Men för mig var det ett steg på vägen till att våga ta språnget till en helt elektriskt bil. Det var nämligen så att när jag körde den bilen så blev det en sport för mig att köra så mycket som möjligt bara på el. Det var då fröet till mina tankar att skippa fossilmotorn helt tog fart. Varför inte prova och göra något gott för miljön? Jag vill ju kunna se mina barn i ögonen och säga om ett antal år att pappa visst gjorde något för miljön och den globala uppvärmningen.

Jag räknade fram och tillbaka på kostnader för vad en elbil skulle kosta mig och vägde det mot vad min Toyta Prius kostade. Det var en utmaning för en Prius har rätt låga driftskostnader. men som alla fossilbilar skall den ha bensin för att ta sig framåt och den skulle ha service, försäkring, skatt osv osv. 

För att göra en lång historia kort så efter har konstaterat att en Tesla inte rymdes i min budget och en Nissan Leaf kändes omodern, VW hade inga bra finansieringsalternativ på sin E-Golf, BMW:s I3 kunna bara ta fyra stycken så blev det en Renault Zoe som jag privatleasar via Bildeve här i Helsingborg.

Samma dag jag fick den drog jag till Malmö för ett jobbmöte och det var inte så enkelt som jag trodde. Jag hade via webbtjänsten uppladdning.nu kollat så att det fanns ställen att ladda i Malmö. Men jag hade otur att där jag hade tänkt ladda inte fungerade och som om det inte var nog så fungerade inte mitt andra-alternativ heller. Jag drog på vinst och förlust till den enda laddaren halvvägs tillbaka till Helsingborg i Löddeköpinge som inte heller fungerade. Jag fick första dagen lämna min nya bil på långsam laddning i Landskrona för att ta bussen hem till Helsingborg. Senare på kvällen hämtade jag bilen. Rätt snopen första dag alltså.

Nu ett år senare skrattar jag lite åt hur få platser det fanns att ladda på mellan Helsingborg och Malmö. Idag känner jag ingen som helst ångest att ta mig mellan dessa två städer. Inte bara för att jag vet hur långt jag kommer med bilen. Utan för att det betydligt fler laddare längs färdvägen. 

Vilket får mig att fundera lite över att så många hävdar att det försäljningen av elbilar inte kommer att ta fart förrän infrastrukturen finns på plats. Som en ägare av en elbil vill jag hävda att den redan finns här. Att ta sig runt i södra delen av Sverige där två tredjedelar av befolkningen finns är inga större problem med en elbil. Det finns snabbladdare i stort sett överallt. 

Speciellt längs de större vägarna. Bara för ett år sedan krävdes det en hel del planering att ta sig från Helsingborg till Stockholm eller Göteborg. Nu finns det snabbladdare som täcker in dessa sträckor utan att man skall känna sig orolig för att fastna någonstans eller vänta sex timmar på att bilen är tillräckligt laddad för att ta sig till nästa laddningsstolpe.

Utmaningen blir istället, tror jag, att tillräckligt snabbt bygga ut laddningsplatser så att det finns tillräckligt med dem. Det är nämligen en annan observation jag har gjort under det gånga året. Det börjar bli fullt på många av dem. För ett år sedan var man som elbilsägare ofta ensam på när man laddade. De senaste månaderna har det istället varit tvärtom! 

Avslutningsvis hade jag tänkt mig att skriva ett inlägg om hur mitt första år som elbilsägare har varit men precis som tiden rinner iväg. Verkar även orden rinna iväg så jag får skriva ytterligare om hur det är att äga och köra en elbil i vardagen. ;)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar