måndag 17 december 2012

Anti-apple-sekten

Jag fick min första Apple produkt i början på 80-talet. Det var en Apple-II klon som jag och min bror fick tillsamman. Det var en fantastisk dator. Den första datorn vi hade med ett riktigt tangentbord. floppy diskar och färgskärm. Sedan dess har jag haft åtskilliga produkter från samma företag. Det har varit allt från kameror, PDA till många av de modeller av macar som de har gjort under dessa fyrtio år.

Var man ägare av en dator från Apple under 80- och 90-talet så var man i minoritet. Det visste man om. Man hade gjort ett medvetet val att välja en plattform som de flesta andra inte ens kände till. Detta faktum fick man påpekat alltför ofta och jag kan medge att då bet jag tillbaka. Man hånade att Windows -datorer inte bara funkade. Att det vara bökigt att installera tillbehör. Att Macen var så mycket enklare att använda än Window 3.11 osv osv.

Efter ett tag så tröttnade på dessa diskussioner och undvek dem. Jag har gjort mitt val och jag är nöjd. Jag har inget behov av att försöka övertyga andra som aldrig kommer att köpa en produkt från Apple. De har gjort sitt val och jag har gjort mitt.

Det verkar däremot som om en del människor inte kan släppa att sådana som jag har valt Apples produkter och det är dessa personer som detta inlägga handlar om. Jag är nämligen fascinerad av att ett företag som Apple kan väcka sådana starka känslor hos människor som säkerligen aldrig har köpt en sak från Apple och skulle aldrig någonsin köpa en. Denna grupp av människor som jag tycker personligen nästa verkar vara en sekt tar alla tillfällen att dissa Apples produkter. Det är bara att gå in på IDG, söka upp en artikel om Apple och läsa kommentatorsfältet. Där spys det galla över Apples produkter och företaget.

Frågan jag ställer mig är varför lägger denna grupp människor ner så mycket tid på att dissa ett företag och dess produkter som de aldrig skulle använda. Har de inget bättre att syssla med eller är de osäkra i sitt val?

måndag 3 december 2012

iPaden är inte tredje skärm

Jag har förut skrivit om hur dagens IT-journalister alltmer tappar kontakten med oss konsumenter. De är ju vana vid att IT-ansvariga på företagen bestämmer hur IT skall användas och det är samma grupp som först använder ny teknik. Problemet är att sedan några år sedan är det tvärtom. Det är konsumenterna som först provar ny teknik och köper den. Sedan försöker IT-ansvariga på företag att möta ett alltmer högljutt behov från anställda i företagen. Hade IT-ansvariga bestämt så hade ingen iPad eller Iphone funnits på företagen. Då hade många av oss fortfarande suttit med mobiltelefoner från Nokia eller Ericsson.

Jag tycker mig se samma diskrepans när många av dessa journalister rescenserar iPadar och dess konkurrenter. Journalisterna ser surfplattor som ett komplement till datorn och den mobiltelefon många av oss har. Möjligtvis har man upptäckt att många hushåll inte längre har en konventionell PC utan bara en bärbar.

Jag har ännu inte sett bland dessa journalister förståelsen att iPaden allt oftare är den enda datorn i hushållet. Alltså alltfler av oss har ingen vanlig konventionell dator hemma. Inte ens en bärbar. Alltfler av oss har mobiltelefoner och en eller flera surfplattor.

Inser man ovanstående som måste recensionerna och synsättet på surfplattor förändras. Det går inte att referera dessa enheter som något man har vid sidan om. De måste recensera som den huvudenhet, den primära datorn man har hemma. Det kräver inte mindre än ett annat journalistiskt arbetssätt.

tisdag 13 november 2012

Den stora skärmen blir nummer två

Jag skrev i mitt förra inlägg hur vi kommer att delvis förändra vårt användande av den stora skärmen i vardagsrummet. Jag lovade då att peka på en annan trend än den som handlar om att när vi själva söker upp innehåll så vill vi se det när vi själva vill.

Denna andra trend handlar om den statistik som har börjat dyka upp och handlar om hur vi samtidigt tittar på TV men även surfar på vår iPad. Det finns statistik på att 70% av oss använder iPaden framför TV:n. Alltså vi slötittar på TV:n och vår egen iPad är den som får största delen av vår uppmärksamhet.

Ovanstående trend kombinerat med Apples Airplay teknik som gör det möjligt att skicka över saker man ser på sin egen iPad till TV:n kommer att ytterligare försvaga TV:n som den centrala skärmen i våra hushåll.

Kombinerar man dessa två saker så innebär det att TV:n håller på att gå från att vara den centrala skärmen, den vi samlas runt omkring i familjen till att vara en andra skärm. Vi kommer kanske att sitta i samma rum men vi kommer att använda våra egna  Ipads med vårt egna innehåll som huvudskärm. Det är bara när vi vill att alla skall se något roligt eller intressant som vi kommer att använda den stora gemensamma skärmen på väggen.

söndag 21 oktober 2012

Den stora skärmen stannar ett tag till

Jag lovade för ett bra tag sedan att jag skulle skriva något om hur den stora skärmen som har varit i centrum för många familjers hemmaliv håller på att förändras. En del saker har kommit emellan samt att jag faktiskt har tappat lite inspiration. Ett sätt att öka den för mig är att ni som läsare hör av er till mig antingen direkt eller via kommentarerna här på bloggen eller i de lokal medier som detta inlägg publiceras. ;)

Hur som helst hur vi använder den stora skärmen i våra hem håller på att förändras. Det är temat för detta inlägg på bloggen. Detta ämne har många skrivit om innan mig och förklarat på ett bra sätt. Jag tycker emellertid att många har fokuserat mer på olika tjänster som t.ex Netflix och vad det kommer att innebära för TV-tittandet. Visst jag håller på med de som har skrivit om dessa tjänster attde kommer att bi allt viktigare och alltfler av oss kommer att använda dem. Vi kommer som många har skrivit förut att alltmer titta på TV när vi själva vill och inte styras av TV-tablån. Det vet ju till och med TV-bolagen själva. Är ju därför de satsar alltmer på live-TV som måste upplevas i realtid som ett motdrag mot dessa tjänster.

En kort händelse som rör mina barn fick mig att fundera om att det kanske inte är så enkelt. Vi provar Netflix nu en månad. Har bara gott att säga om tjänsten. Den funkar bra på det Playstation 3 som vi har under TV:n. Finns ett bra utbud av både filmer och TV-program. Inte minst för barn. Enda kritiken är väl att mycket av materialet är lite gammalt men jag hoppas att man kommer att rätta till det relativt snart.

Händelsen jag som fick mig att fundera var när en av mina äldre döttrar satte sig ner en morgon vid TV:n. Dagen innan hade jag introducerat Netflix till dem och det tyckte den vara jättebra. De hade tittat på flera program tillsammans och verkade nöjda med utbudet. Morgonen efter däremot så satte samma dottern inte på Netflix utan slog bara TV:n och tittade på vanliga program.

Visst man kan argumentera att hon ännu inte vant sig vad Netflix kan erbjuda och kanske rent av hade glömt att vi hade den. Man kan även påpeka att senare på dagen tittade hon på flera filmer på samma tjänst när hon var hemma från skolan. Men ändå, när hon bara satte sig ner vid TV:n så valde hon inte Netflix utan hellre den vanliga TV-tablån. Det jag ser då är ett högst mänskligt beteende dvs vi gör det som är enklast. TV:n för de flesta av oss är avkoppling. Vi sätter oss ner och vill bli underhållna. Vi orkar inte då att tvingas välja bland tusentals filmer och program. Vi vill bara ha något serverat.

Det måste innebär att Netflix och liknande tjänster inte kommer att vara de vanliga TV-bolagens största konkurrent. Istället skall de som levererar innehåll som vi väljer aktivt vara rädda med andra ord video-uthyrarna och biograferna kommer att få känna av dessa tjänsters framväxt. Det är när vi själva aktivt söker en upplevelse som vi väljer Netflix och liknande tjänster. Inte annars för då vill vi bara sätta oss ner och blir underhållna samt kanske gnälla lite på utbudet av innehåll. ;)

Det är den ena av de två trenden jag ser som kommer att förändra vår relation till den stora skärmen i vårt vardagsrum. Den andra trenden kommer i nästa inlägg på denna bloggen.

fredag 17 augusti 2012

Även på Tumblr

Jag skriver denna bloggen av högst personliga skäl.

Syftet är inget annat än att skriva av mig lite av de observationer jag gör ibland. Jag har nog alltid funderat på vad som händer runt mig och kanske tidigare än många andra sett trender. Ibland sysslar jag med andra saker som gör att jag inte hinner fundera så mycket. Nu under sommaren har det varit mina barn. Under våren som har gått har det varit mycket jobb som har gjort att jag inte hunnit tänka på så mycket annat än det och att få vardagen att gå ihop.

Det tar tid för mig att gå igenom i mitt huvud vad som kan vara en tillfällighet eller om det kan vara en trend. Det tar sedan ytterligare tid för mig att skriva en blogg-post här. Ibland vill jag bara dela med mig av saker jag ser på nätet och då har jag använt mig av Twitter . Den plattformen är ju perfekt för att dela med sig av snabba saker man ser på nätet.

Det händer däremot då och då att jag har velat utveckla tankar lite längre än de 140 tecken som är begränsningen på Twitter men samtidigt är tanken inte tillräckligt stor för att det skall bli ett blogg-inlägg. Det är därför jag har de senaste veckorna provat tjänsten Tumblr. Det är ju på ett sätt en korsning mellan Twitter och bloggar. Du kan länka till nyheter på nätet och samtidigt skriva längre än 140 tecken.

Det jag vill säga är att jag inte på något sätt kommer att lägga ner denna bloggen. Jag kommer t.ex snart skriva fortsättningen jag lovade i följande post. Jag kommer alltså att fortsätta skriva här och har som ambition att bli bättre på uppdateringar nu under hösten än vad jag har lyckades med under den gångna våren. Men att jag samtidigt kommer att nästintill dagligen lämna funderingar på Tumblr som inte ryms på Twitter så önskar ni mer av min tankar är det en idé att även titta till den sidan.

söndag 1 juli 2012

Tre saker jag tappade bort på WWDC 2012

Apple hade som bekant för någon vecka sedan sin stora utvecklarkonferens WWDC. Företaget presenterade förvånansvärt många saker där. Det har skrivits mycket om deras nya MacBooks med bland annat sin Retina skärmar. Det verkar som om Apple än en gång kommer att skriva om kartan för hur en bärbar dator skall se ut. Men nu var det inte det jag skulle ta upp i detta inlägg. det var tre andra saker.

Den första var givetvis Passbook. Apples nya app som gör det enkelt att hantera olika former av kort och biljetter direkt i mobilen. Vi skall alltså inte längre behöva ha en massa kort från olika företag i vår plånbok. Allt sköts i mobilen i Apples app. Som om det inte vore nog kommer vi snart att kunna betala och visa våra biljettter i samma app som t.ex biobiljetter och kanske flygbiljetter. Apple har dessutom byggt in funktioner som känner av var du är någonstans. Det innebär att när du närmar dig bion så dyker biljetten automatiskt upp.

Många bedömer ser att Apple ser dessa funktioner bara som ett första steg. Apple vill nog att denna appen skall utvecklas till att bli din personliga plånbok och ta hand om majoriteten av dina penningströmmar. Apple har ju redan dina kontokortsuppgifter, vi litar på dem att sköta inköp i andra medier så varför inte ta det steget också resonerar många. Jag tror de har rätt. Apple börjar många gånger med färre funktioner för att sedan successivt bygga ut dem.

Jag tror däremot att Apple har större ambitioner än så. Apples iTunes Store är den största musikaffären i USA. Den är alltså större än någon annan fysiskt kedja som t.ex Walmart. Idag sköts själva betalningarna av de kontokort som vi har matat in. Apple är alltså inte egentligen involverad i hur betalningarna sköts. Det gör ju kontokortsföretagen. Med tanke på att Apple gärna vill kontrollera hela vår upplevelse av deras produkter ställer jag mig frågan när de kommer att gå förbi kontokortsföretagen och istället direkt sköta penningtransaktionerna mellan iTunes och våra banker? Apple hade kunnat förhandla fram bättre priser, de hade fått mer information om oss samt inte minst säkert kunnat ge oss en bättre upplevelse än vad dagens kortföretag gör.

Den andra funktionen var Siri-integrationen med bilar. Apple hade redan skrivit avtal med ett antal stora bilföretag om att integrera röststyrningen av Iphone via en enkel knapp på ratten. Min första tanke när jag såg detta var stackars Ford. De har försökt bygga en liknande funktion med hjälp av Microsoft som kallas Ford Sync. Tanken är att på ett enkelt sätt integrera våra mobiler i bilen så att det är enkelt att ringa, motta SMS, lyssna på musik från mobilen osv osv. Genom en ett enkelt avtal så är både Ford och Microsoft förbipasserande. Apple har ju på ett enkelt sätt skapat den plattform de har jobbat på länge. Ford och Microsoft kommer att ha väldigt svårt att möta hela det ekosystem av appar som följer med detta avtal. Skulle inte bli förvånad om Ford inom ett år meddelar att även de kommer att samarbeta med Apple.

Den tredje funktionen var att man med nya versionen av IOS kunde låsa skärmen så att en användare inget kunna avsluta ett program utan ett lösenord. När funktionen presenterades så vinklade man det mot utbildning och att barn inte skulle avsluta program av misstag samt att det var bra för skolor att kunna köra tester på iPads.

Jag tror att det finns åtminstone en annan lika stor om inte större sätt att använda funktionen. Idag jobbar många olika företag med informationskiosker eller på att annat sätt visa digital information i offentliga miljöer. Många gånger använder dessa företag egen utvecklade speciallösningar. Jag råder dessa företag att noga titta på om iPaden kan ersätta dessa plattformar. Jag är nämligen övertygad om att många gånger går det. Dessutom hade jag tittat på om det går att använda hela Apples ekosystem för appar även och lämna sina egna plattformar. En iPad med en app kommer många gånger att både vara billigare och enklare för kunderna att använda.

Avslutningsvis så tycker dessa tre exempel visar på en viktig kursändring hos Apple. Många av oss ser Apple som en tillverkare av iPhones, Ipads, Imacs, Macbooks osv.  Där programvaran bara har varit ett sätt att sälja hårdvaran. Jag vill hävda att i och med iPoden och iTunes Music Store så förstod Steve Jobs och Apple att de måste utveckla plattformar. Hela ekosystem som hjälper varandra och säljer varandra. Passbook appen är inte bara en app utan kan vara början på en hel plattform som hanterar våra relationer med företag vi köper tjänster och varor av. Denna appen kan alltså bli viktigt som hela iTunes Music store är idag. Siri integrationen med bilen är också ett sätt att utvidga IOS som plattform på fler områden. Det är säkert liknande tänk runt låsfunktionen i IOS6. Det handlar om att expandera den plattform man redan har till nya områden.

Alltså Apple går alltmer ifrån att vara ett företag som gör en en fantastiskt och många gånger revolutionerande hårdvara till att vara ett företag som levererar kompletta plattformar. Det borde göra de andra stora plattforms leverantörerna nervösa!

måndag 9 april 2012

Lilla skärmen har blivit stor

Har ni tänkt att storleken inte längre verkar ha någon betydelse? Bara få några år sedan var det helt annorlunda. Då ville vi som användare ha allt större skärmar. Jag minns själv när jag hade råd att köpa en 17" tjock skärm. Jag tyckte den vara gigantiskt och lutade mig nästan tillbaka för att kunna se allt. Men jag var oerhört nöjd!

Det senaste åren verkar något ha hänt. Det kan ju ha att göra med att 17" skärm idag är inte så stor längre. Numera är det en liten skärm. Idag är väl standarden mera mellan 19-21? Hur som helst så verkar väldigt få av oss vilja ha större skärmar på våra datorer. Datorer och datorer förresten. Alltfler av oss använder mest betydligt mindre skärmar. Det handlar ju om några tum stora skärmar på våra mobiltelefoner och runt tio tum till våra iPads.

Den stationära datorn och för den delen den bärbara har gått från att vara vår primära plattform för att uppleva den digitala världen till i bästa fall bli den sekundära. Vi som användare har prioriterar mobilitet framför en stor skärm. Vi halvligger hellre i soffan med vår iPad än sitter vid skrivbordet med en stor skärm.

Detta skifte har nog många orsaker. Det främsta är nog att hela den digitala upplevelsen håller på att normaliseras. De yngre känner ju inte till någon annan värld än den där man ständigt är uppkopplad och inte behöver oroa sig för några minuttaxor på surfandet. Då vill man ju ständigt ha tillgång till Internet oavsett var man är. Då duger inte en fast plats i huset, kontoret eller skolan. Man vill kunna nå nätet var som helst när som helst. Var som helst.

En annan orsak till att vi hellre använder mindre skärmar är att vår upplevelse av den digitala världen har blivit mer personlig. Bara för några år sedan fanns ju varken Twitter, Facebook eller LinkedIn. Då delade vi inte med oss av så många personliga saker som vi gör idag. Saker som vi inte alltid vill att andra i vår familj, vänner eller klasskompisar skall känna till. Vi vill vara säkra på att vi bara visar upp det vi vill för andra.

Alltså ju mer personlig vår närvaro på nätet har blivit desto mer personlig vill vi att våra digitala redskap skall vara. Desto närmare vill vi ha dem. Desto mer personliga blir dem för oss.

Det finns givetvis ett undantag men det tar jag i nästa inlägg på denna blogg.

söndag 25 mars 2012

Windows 8 på en pekplatta. Vem bryr sig?

Ser att Microsoft har meddelat att de kommer att släppa sin nyaste version av Windows på pekplattor till oktober. Givetvis skrivs det mycket i fackpressen om detta. Många ser det som om äntligen kommer Apple att få sin utmanare i kategorin som de än så länge har varit ohotade i.

Resonemangen bland IT-journalister är att nu när IT-jätten Microsoft ger sig in med alla dess muskler så kommer Apple att få sin värdiga utmanare för så har det ju varit förut. Det har ju varit så att när Microsoft bestämde sig för att ge sig in i en marknad så darrade konkurrenterna. Alltför ofta innebar det ju att den marknaden man byggt upp försvann och Microsoft tog över helt. Det enda man då kunde göra var att antingen lämna marknaden till Microsoft eller bli en partner och sälja mertjänster. Att direkt utmanar Microsoft funkade aldrig.

Jag är däremot övertygad om att man i Cupertino inte alls darrar eller ens är orolig. Apple kommer bara att fortsätta det man har planerat och inte bry sig speciellt mycket vad den forna konkurrenter hittar på. Det man i Cupertino har insett nämligen är att är att Apple och dess iPad redan är så stora att andra har svårt att rubba dem. Microsoft är ju inte den första som har försökt utmana Apple inom denna produktkategorin. Världens största PC-tillverkare försökte ju men det gick inte så bra. De fick ge upp inom någon månad. Ett annat exempel är den forne starkaste mobiltelefon tillverkaren inom företagsmarknaden. De provade också att ta fram en konkurrent. Inte heller de lyckades.

Microsofts plan är säkert att jobba sig in via företagsmarknaden för att sedan expandera till konsumentmarknaden. Det har ju varit den traditionella strategin för Microsoft. Finns bara två problem med den strategin. Det första är att Apple redan är har en stor närvaro med sin iPad bland företag. Enligt Wall Street Journal har 65% av USA:s 100 största företag Ipads i sin verksamhet redan på ett eller annat sätt. Denna siffran lär ju inte bli lägre i Oktober när Microsoft släpper sin version. Det andra problemet är att företagsmarknaden driver inte längre konsumentmarknaden framför sig. Det är numera tvärtom. De snabbaste datorerna står inte längre på kontoren utan vi har dem hemma. De nyaste mobiltelefonerna har våra tonåringar och inte tjänstemännen. Det innebär att dagens anställda kräver att ha samma mobiltelefon och dator som de har hemma och inte som förr tvärtom.

Avslutningsvis när nu Microsoft till slut ger sig in med en egen pekplatta i slutet på året så kommer de inte på något sätt till öppen spelplan. De måste övertyga företagsledningar varför de skall kasta ut en produkt som har använts under en tid och som medarbetarna gillar. En produkt som är etablerad och har en många utvecklare som ständigt skapar nya produkter för plattformen. Samt faktiskt inte minst är väldigt prisvärd. Själv undrar jag om ens det är möjligt för den forne jätten från Redmond?

söndag 19 februari 2012

En Nissan Leaf i vardagen

Jag inleder detta blogginlägg som den kände bloggaren Fredrik Backman gör ibland "och nu bryter jag det ordinarie programmet". Denna bloggen brukar handla ny teknik och hur den påverkar samhället. Alltmer verkar jag skriva om Apple och vad som händer med företag. Att ny teknik är huvudtemat för bloggen gör det inte konstigt alls att jag beskriver mina erfarenheter med en elbil från Nissan. Den för Sverige nya Nissan Leaf



Jag fick alltså förmånen att ta hem Nissans elbil Leaf och prova den under några dagar. Tanken jag hade var att försöka se hur bilen fungerade i min vardag. Jag hade provkört den innan i Malmö hos Mobility Motors. Vilka är återförsäljare för modellen i Sverige.

Jag hämtade bilen på torsdag kväll och hur den resan gick skrev jag i Nissan Leaf Bloggen. Jag visste efter min första provkörning, som jag dessutom gjorde en film av här, att det är rejält byggd bil. Den känns rejäl och har all den kvalité vi förväntar oss av en bil från Nissan. I motsats mot Citroens konkurrerande elbil Zero som faktiskt känns rätt "smäckig" och inte alls värd de pengar som  de begär för bilen. Även om Citroen har sänkt priset på bilen med över 70 000 kr!

Nissans Leaf känns alltså som en helt vanlig bil. Rent av lite lyxig! Den har ju allt man kan förvänta sig av en premium bil. Det finns elhissar, farthållare, backkamera, bluetoth koppling till din mobiltelefon, avancerad navigator, bra stereo-anläggning med USB-ingång osv osv. Den har en sådan omfattande utrustningslista att det enda man kan välja till är solceller på bakspoiler som laddar det vanliga 12 volts batteriet som tar hand om all elektronik. Alltså inte själva batteriet som driver bilen. Andra valet är om du vill ha bilen i vit, röd eller blå metallic-lack.

Den första finessen som jag gillade var bilens nyckel-fria system. Det räcker med att ha nyckeln i fickan så låses dörrarna upp automatiskt. Givetvis kan man som alla moderna bilar trycka på en knapp på själva nyckeln så låses bilen upp men jag märkte på den korta tid jag hade bilen att jag inte gjorde det. Istället gick jag fram till bilen, tryckte på dörrknappen och satte mig i bilen. Det var så mycket enklare. Det andra som slår en är när man startar en elbil är hur enkelt det är. Du sätter foten på bromsen och trycker på startknappen. Det tar några sekunder så är bilen igång. Har du inte radion på så blir du tveksam de första gångerna om bilen verkligen har startat och du är på väg att trycka på startknappen igen.



Nästa steg är att lägga den märkliga växelväljaren, som ser ut som en joy-stick i drive och köra iväg, ljudlöst. Att en elbil är tyst är nog den första saken man upptäcker. Det andra är hur snabbt den reagerar på gaspådrag. Det finns ingen fördröjning när man trycker på gaspedalen. Bilen sticker direkt med fullkraft i motsats mot mer vanliga bilar med förbränningsmotorer. En förbränningsmotor måste ju komma upp i varv för att leverera maximal kapacitet. En elmotor däremot levererar full kapacitet direkt från stillastående till maxvarv.  Denna jämna kraftfördelning gör att elbilar bara har en växel. Bilen växlar aldrig utan kör bara på allt snabbare.

Att bilen är så tyst och du inte hör något motorljud gör att man lätt kör för fort i stadstrafik. Här är farthållaren till hjälp. Den hjälper en att inte köra för fort. Farthållaren gör dessutom att man kan hålla en jämn hastighet på landsväg och motorväg. Allt för att nå så långt som möjlig och inte behöva oroa sig för att kraften tar slut.



Att oroa sig för att kraften tar slut. Det som kallas "range anxiety". Är något som alla som kör en elbil kommer att känna av. Själv trodde jag att det bara var en myt och jag inte skulle känna av oron men om ni läst om hemfärden från Malmö i min andra blogg så kände jag av den rätt snabbt. Det var då jag förstod att Nissan inte bara satte in en avancerad navigator för lyxens skull. Det handlar nog lika mycket om att lugna nerverna för oss som kör den. När jag matade in hemadressen och såg att det fanns runt 15 kilometer kvar så lugnade jag ner mig. Dessutom har Nissan satt en knapp på ratten som snabbt visar på navigatorn hur långt man kommer samt var närmaste laddningsstation finns.



Syftet med att jag skulle ta hem bilen var att prova hur den fungerade i min vardag så morgonen efter körde jag till jobbet. Allt för att försöka se hur den fungerade en normal dag för mig. Under natten hade den stått och laddat i mitt vanliga eluttag i garaget. Det var ju inte många mil kvar när jag kom hem. En normal laddning via ditt vanliga eluttag kan ta upp emot tolv timmar. Det går att installera ett uttag med lite mer kraft och då är du nere på sex-åtta timmar. Det finns en tredje metod som är betydligt snabbare men den har du knappast hemma. Det handlar om snabbladdare med över 380 volt och uppemot 20 ampere. Mycket kraft alltså. Det finns stationer med dessa snabbladdare lite överallt bland annat Statoil har sådana på några mackar och faktiskt McDonalds. Då laddar du bilen på mindre än en timme. Nu kan tolv timmar kännas som en lång laddningstid men inte för mig. Jag märkte under vad som lätt kunde vara en normal dag för mig att jag hade gott med kraft kvar i slutet av dagen. Jag kunde alltså åka fram och tillbaka till jobbet, hämta/lämna barn, köra några ärenden och ändå har kraft över till en oplanerad resa till närmaste stad. Trots detta var bilen var full-laddad båda morgnarna jag skulle iväg. Även om det blev lite sent ena dagen.

Alldeles för snabbt kom dagen när jag skulle lämna tillbaks bilen och köra ner till Malmö igen. Enligt navigatorn och Google Maps skulle distansen vara 78 km. När bilen stått på laddning hela natten visade mätaren 132 km. Det skulle alltså inte vara några problem alls att nå till Mobility Motors. Jag satte mig i bilen och körde iväg. Kan väl nämna att jag hela tiden har använt bilen som vilken bil som helst. Jag har alltså inte snålkört. Jag har inte stängt av radion eller värmen för att vinna distans. Syfte var ju att se om bilen fungerade  i min vardag som en vanlig bil. Den enda kompromissen jag har gjort är att ha satt bilen i Eco-läge som begränsar motoreffekten och ökar laddningen när bilen bromsar. Det var ingen större kompromiss för mig. Jag märkte knappt den begränsade effekten när jag körde bilen. I ärlighetens namn har jag gjort en sak till och det var att köra runt 90 km på motorvägen. Jag hade inte bråttom samt enligt återförsäljaren så minskade räckvidden rejält om man körde snabbare. Kanske ett tecken på att man börjar bli gammal?

Under färden ner mot Malmö märkte jag ganska snart att mätaren snabbt tickade neråt och min marginal blev allt mindre. När jag väl kom fram hade jag inte mer än 7 km kvar. Varför det blev så funderar jag fortfarande på. När jag hämtade bilen hade jag inte full laddning och hade ändå mer än 15 km kvar när jag parkerade bilen i garaget. Vilket jag hade i färden mot Malmö. Trots det blev marginalen så liten. Skillnaden kan kanske bero på motvind och kallare väder men vad vet jag. Hur som helst jag kom fram Mobility Motors och satte direkt bilen på laddning. De har en sådan snabbladdare så bilen skulle få fulleffekt på mindre än en timme.

Frågan jag ställde mig inledningsvis var om bilen skulle funka som en vanlig bil för mig? Om den kunde fungera i min vardag? Det jag redan nu kan konstatera att i min vardag hade bilen fungerat utmärkt. Det jag gör i veckorna så räcker bilen till alldeles utmärkt för mig och faktiskt för de flesta av oss. Visserligen är den betydligt dyrare i inköp. En Nissan Leaf kostar runt 350 00 kronor och det är mycket pengar. Samtidigt så är driftskostnaderna löjligt låga. En full tank kostar runt tjugo kronor. Det innebär för min del att "bränslekostnaden" per månad nästan är försumbar. Att man inte betalar någon skatt för bilen gör sitt till samt inte minst att servicekostnaderna är mellan 10-15% lägre. Bilen har färre rörliga delar som kan gå i sönder och skall bytas ut. Alltså tittar man på helhetskostnaden dvs vad bilen skulle kosta mig varje månad är skillnaden inte alls så stor mot en vanlig bil och då har jag inte räknat in ökade bensinpriser heller. Kalkylen för en elbil blir alltså antagligen allt bättre ju längre tiden går och desto mer bränslepriserna stiger.



Det finns däremot ett stort MEN som gör mig tveksam. Jag har en syster som bor utanför Malmö och ett krav är att jag skall kunna ta mig dit. Innan jag lånade bilen och körde den Malmö-Helsingborg fram och tillbaka trodde jag inte det skulle vara något problem. Räckvidden skulle ju vara upp till 150 km och jag trodde att 80 km inte skulle vara något problem alls. Nu däremot när det var så lite marginal kvar till Malmö så är jag lite tveksam. Visserligen kan jag säkert ladda bilen hos min syster men även om jag och mina barn trivs där så tror jag ingen av oss vill stanna där i 10-12 timmar för att jag skall kunna ta mig hem. Ett sätt att lösa det problemet vore att köra inom om Malmö på vägen ner och handla inne i Malmö samtidigt som bilen snabbladdades på någon av de platser som finns där. Men frågan är om det skulle räcka?

Avslutningsvis jag rekommenderar alla att provköra bilen för trots min reservationer så är jag övertygad om att Nissan Leaf  representerar framtiden. Nissan Leaf är den första generationen av fungerade elbilar som bara kommer att förbättras. Snart kommer många av  oss att köra ättlingar till de Nissan Leaf.

onsdag 15 februari 2012

Apple ett helt vanligt företag

Idag nåddes jag av nyheten att Apple är världens tredje största mobiltelefontillverkare. Det är en rätt bra utveckling med tanke på att produktområdet bara är fem år gammalt. Att Apples intäkter från iPhone är större än hela Microsoft är ett annat mått på hur stor tillväxten är. Men det är inte bara Iphone som gör Apple stora. Jämför man igen med Microsoft så är Apple ändå större även om man plockat bort Iphones intäkter eller att Apple säljer med iPads än vad HP säljer datorer. Det kanske då inte är så konstigt att Apples aktie bröt 500$ vallen och det innebär att Apple mer värt än Sveriges BNP!

Apple har på några år gått från att vara ett nisch företag som hade en liten men trogen skara av köpare till att bli ett brett konsument företag som säljer till den breda massan. Dagens köpare är inte längre några "fanatiska anhängare" det är istället vanliga människor som gillar deras produkter. Det är mormödrar, mammor, pappor, unga som gamla.

Därför blir jag trött när en del IT-journalister, tekniker och andra sk förstår-sig-påare fortfarande ser Apple och dess köpare som en samling fanatiker. När sanningen istället är att både företaget och dess köpare är den vanlige konsumenten. Apple och dess köpare är alltså mer "normala" än konkurrenter som Microsoft. ;)

söndag 15 januari 2012

Facebook är inte en sak

Satt för någon dag sedan och pratade med en dam i femtio-års-åldern. Hon hade precis skaffat sig ett konto på Facebook men erkände att hon inte använt det så mycket. Hon hade väl loggat in tre gånger och inte fler. Hon erkände för mig att hon alltid är lite avvaktande för ny teknik. Var därför hon skaffade ett konto först nu. Dessutom undrade hon om verkligen ville se uppdateringar som hon tyckte var rätt ointressanta. Hon var inte intresserad av vad hennes vänner åt till frukost eller om de väntade på bussen.

Jag hörde mig själv svara henne att "Facebook är så stort att det inte finns Facebook ett längre. Du skapa ditt egna!" För det är ju så att när 54% av Sverige befolkning är med. Alltså 54% av samtliga medborgare från nyfödda till de som snart trillar av pinnen så skapar vi egna Facebook. I den diskussionen vi förde efter mitt spontana svar så berättade jag om hur jag har valt vänner på Facebook som inte bara lägger upp mer eller mindre meningslösa statutsuppdateringar. Istället väljer jag de som funderar och analyserar vad de ser i världen och på nätet. Jag har nästan dagligen intressanta diskussioner om vad som händer i vårt samhälle med dessa kloka personer. Personer som jag antagligen aldrig hade träffat ännu mindre haft diskussioner med om inte en plattform som Facebook funnits. Alltså bilden av ett Facebook där alla gör samma saker och ser samma saker är en gammal bild. Vi säger ju inte att Internet är på ett visst sätt eller hur? Eller det kanske vissa gör fortfarande. ;)

Det gick upp för mig i vår diskussion att Facebook är så stort idag så att det inte är någon idé längre att beskriva tjänsten som en homogen plattform längre. När vi är 800 miljoner där och inom ett halvår antagligen 1 miljard så skapar vi våra egna mini-Facebook. Dessa kan se väldigt olika ut. Dessa är dessutom formade av våra egna intressen. Det finns alltså inget ETT Facebook längre. Den föreställningen får vi förkasta!