Lilla skärmen har blivit stor

Har ni tänkt att storleken inte längre verkar ha någon betydelse? Bara få några år sedan var det helt annorlunda. Då ville vi som användare ha allt större skärmar. Jag minns själv när jag hade råd att köpa en 17" tjock skärm. Jag tyckte den vara gigantiskt och lutade mig nästan tillbaka för att kunna se allt. Men jag var oerhört nöjd!

Det senaste åren verkar något ha hänt. Det kan ju ha att göra med att 17" skärm idag är inte så stor längre. Numera är det en liten skärm. Idag är väl standarden mera mellan 19-21? Hur som helst så verkar väldigt få av oss vilja ha större skärmar på våra datorer. Datorer och datorer förresten. Alltfler av oss använder mest betydligt mindre skärmar. Det handlar ju om några tum stora skärmar på våra mobiltelefoner och runt tio tum till våra iPads.

Den stationära datorn och för den delen den bärbara har gått från att vara vår primära plattform för att uppleva den digitala världen till i bästa fall bli den sekundära. Vi som användare har prioriterar mobilitet framför en stor skärm. Vi halvligger hellre i soffan med vår iPad än sitter vid skrivbordet med en stor skärm.

Detta skifte har nog många orsaker. Det främsta är nog att hela den digitala upplevelsen håller på att normaliseras. De yngre känner ju inte till någon annan värld än den där man ständigt är uppkopplad och inte behöver oroa sig för några minuttaxor på surfandet. Då vill man ju ständigt ha tillgång till Internet oavsett var man är. Då duger inte en fast plats i huset, kontoret eller skolan. Man vill kunna nå nätet var som helst när som helst. Var som helst.

En annan orsak till att vi hellre använder mindre skärmar är att vår upplevelse av den digitala världen har blivit mer personlig. Bara för några år sedan fanns ju varken Twitter, Facebook eller LinkedIn. Då delade vi inte med oss av så många personliga saker som vi gör idag. Saker som vi inte alltid vill att andra i vår familj, vänner eller klasskompisar skall känna till. Vi vill vara säkra på att vi bara visar upp det vi vill för andra.

Alltså ju mer personlig vår närvaro på nätet har blivit desto mer personlig vill vi att våra digitala redskap skall vara. Desto närmare vill vi ha dem. Desto mer personliga blir dem för oss.

Det finns givetvis ett undantag men det tar jag i nästa inlägg på denna blogg.

Windows 8 på en pekplatta. Vem bryr sig?

Ser att Microsoft har meddelat att de kommer att släppa sin nyaste version av Windows på pekplattor till oktober. Givetvis skrivs det mycket i fackpressen om detta. Många ser det som om äntligen kommer Apple att få sin utmanare i kategorin som de än så länge har varit ohotade i.

Resonemangen bland IT-journalister är att nu när IT-jätten Microsoft ger sig in med alla dess muskler så kommer Apple att få sin värdiga utmanare för så har det ju varit förut. Det har ju varit så att när Microsoft bestämde sig för att ge sig in i en marknad så darrade konkurrenterna. Alltför ofta innebar det ju att den marknaden man byggt upp försvann och Microsoft tog över helt. Det enda man då kunde göra var att antingen lämna marknaden till Microsoft eller bli en partner och sälja mertjänster. Att direkt utmanar Microsoft funkade aldrig.

Jag är däremot övertygad om att man i Cupertino inte alls darrar eller ens är orolig. Apple kommer bara att fortsätta det man har planerat och inte bry sig speciellt mycket vad den forna konkurrenter hittar på. Det man i Cupertino har insett nämligen är att är att Apple och dess iPad redan är så stora att andra har svårt att rubba dem. Microsoft är ju inte den första som har försökt utmana Apple inom denna produktkategorin. Världens största PC-tillverkare försökte ju men det gick inte så bra. De fick ge upp inom någon månad. Ett annat exempel är den forne starkaste mobiltelefon tillverkaren inom företagsmarknaden. De provade också att ta fram en konkurrent. Inte heller de lyckades.

Microsofts plan är säkert att jobba sig in via företagsmarknaden för att sedan expandera till konsumentmarknaden. Det har ju varit den traditionella strategin för Microsoft. Finns bara två problem med den strategin. Det första är att Apple redan är har en stor närvaro med sin iPad bland företag. Enligt Wall Street Journal har 65% av USA:s 100 största företag Ipads i sin verksamhet redan på ett eller annat sätt. Denna siffran lär ju inte bli lägre i Oktober när Microsoft släpper sin version. Det andra problemet är att företagsmarknaden driver inte längre konsumentmarknaden framför sig. Det är numera tvärtom. De snabbaste datorerna står inte längre på kontoren utan vi har dem hemma. De nyaste mobiltelefonerna har våra tonåringar och inte tjänstemännen. Det innebär att dagens anställda kräver att ha samma mobiltelefon och dator som de har hemma och inte som förr tvärtom.

Avslutningsvis när nu Microsoft till slut ger sig in med en egen pekplatta i slutet på året så kommer de inte på något sätt till öppen spelplan. De måste övertyga företagsledningar varför de skall kasta ut en produkt som har använts under en tid och som medarbetarna gillar. En produkt som är etablerad och har en många utvecklare som ständigt skapar nya produkter för plattformen. Samt faktiskt inte minst är väldigt prisvärd. Själv undrar jag om ens det är möjligt för den forne jätten från Redmond?

En Nissan Leaf i vardagen

Jag inleder detta blogginlägg som den kände bloggaren Fredrik Backman gör ibland "och nu bryter jag det ordinarie programmet". Denna bloggen brukar handla ny teknik och hur den påverkar samhället. Alltmer verkar jag skriva om Apple och vad som händer med företag. Att ny teknik är huvudtemat för bloggen gör det inte konstigt alls att jag beskriver mina erfarenheter med en elbil från Nissan. Den för Sverige nya Nissan Leaf. 

Jag fick alltså förmånen att ta hem Nissans elbil Leaf och prova den under några dagar. Tanken jag hade var att försöka se hur bilen fungerade i min vardag. Jag hade provkört den innan i Malmö hos Mobility Motors. Vilka är återförsäljare för modellen i Sverige.

Jag hämtade bilen på torsdag kväll och hur den resan gick skrev jag i Nissan Leaf Bloggen. Jag visste efter min första provkörning, som jag dessutom gjorde en film av här, att det är rejält byggd bil. Den känns rejäl och har all den kvalité vi förväntar oss av en bil från Nissan. I motsats mot Citroens konkurrerande elbil Zero som faktiskt känns rätt "smäckig" och inte alls värd de pengar som  de begär för bilen. Även om Citroen har sänkt priset på bilen med över 70 000 kr!

Nissans Leaf känns alltså som en helt vanlig bil. Rent av lite lyxig! Den har ju allt man kan förvänta sig av en premium bil. Det finns elhissar, farthållare, backkamera, bluetoth koppling till din mobiltelefon, avancerad navigator, bra stereo-anläggning med USB-ingång osv osv. Den har en sådan omfattande utrustningslista att det enda man kan välja till är solceller på bakspoiler som laddar det vanliga 12 volts batteriet som tar hand om all elektronik. Alltså inte själva batteriet som driver bilen. Andra valet är om du vill ha bilen i vit, röd eller blå metallic-lack.

Den första finessen som jag gillade var bilens nyckel-fria system. Det räcker med att ha nyckeln i fickan så låses dörrarna upp automatiskt. Givetvis kan man som alla moderna bilar trycka på en knapp på själva nyckeln så låses bilen upp men jag märkte på den korta tid jag hade bilen att jag inte gjorde det. Istället gick jag fram till bilen, tryckte på dörrknappen och satte mig i bilen. Det var så mycket enklare. Det andra som slår en är när man startar en elbil är hur enkelt det är. Du sätter foten på bromsen och trycker på startknappen. Det tar några sekunder så är bilen igång. Har du inte radion på så blir du tveksam de första gångerna om bilen verkligen har startat och du är på väg att trycka på startknappen igen.

Nästa steg är att lägga den märkliga växelväljaren, som ser ut som en joy-stick i drive och köra iväg, ljudlöst. Att en elbil är tyst är nog den första saken man upptäcker. Det andra är hur snabbt den reagerar på gaspådrag. Det finns ingen fördröjning när man trycker på gaspedalen. Bilen sticker direkt med fullkraft i motsats mot mer vanliga bilar med förbränningsmotorer. En förbränningsmotor måste ju komma upp i varv för att leverera maximal kapacitet. En elmotor däremot levererar full kapacitet direkt från stillastående till maxvarv.  Denna jämna kraftfördelning gör att elbilar bara har en växel. Bilen växlar aldrig utan kör bara på allt snabbare.

Att bilen är så tyst och du inte hör något motorljud gör att man lätt kör för fort i stadstrafik. Här är farthållaren till hjälp. Den hjälper en att inte köra för fort. Farthållaren gör dessutom att man kan hålla en jämn hastighet på landsväg och motorväg. Allt för att nå så långt som möjlig och inte behöva oroa sig för att kraften tar slut.

Att oroa sig för att kraften tar slut. Det som kallas "range anxiety". Är något som alla som kör en elbil kommer att känna av. Själv trodde jag att det bara var en myt och jag inte skulle känna av oron men om ni läst om hemfärden från Malmö i min andra blogg så kände jag av den rätt snabbt. Det var då jag förstod att Nissan inte bara satte in en avancerad navigator för lyxens skull. Det handlar nog lika mycket om att lugna nerverna för oss som kör den. När jag matade in hemadressen och såg att det fanns runt 15 kilometer kvar så lugnade jag ner mig. Dessutom har Nissan satt en knapp på ratten som snabbt visar på navigatorn hur långt man kommer samt var närmaste laddningsstation finns.

Syftet med att jag skulle ta hem bilen var att prova hur den fungerade i min vardag så morgonen efter körde jag till jobbet. Allt för att försöka se hur den fungerade en normal dag för mig. Under natten hade den stått och laddat i mitt vanliga eluttag i garaget. Det var ju inte många mil kvar när jag kom hem. En normal laddning via ditt vanliga eluttag kan ta upp emot tolv timmar. Det går att installera ett uttag med lite mer kraft och då är du nere på sex-åtta timmar. Det finns en tredje metod som är betydligt snabbare men den har du knappast hemma. Det handlar om snabbladdare med över 380 volt och uppemot 20 ampere. Mycket kraft alltså. Det finns stationer med dessa snabbladdare lite överallt bland annat Statoil har sådana på några mackar och faktiskt McDonalds. Då laddar du bilen på mindre än en timme. Nu kan tolv timmar kännas som en lång laddningstid men inte för mig. Jag märkte under vad som lätt kunde vara en normal dag för mig att jag hade gott med kraft kvar i slutet av dagen. Jag kunde alltså åka fram och tillbaka till jobbet, hämta/lämna barn, köra några ärenden och ändå har kraft över till en oplanerad resa till närmaste stad. Trots detta var bilen var full-laddad båda morgnarna jag skulle iväg. Även om det blev lite sent ena dagen.

Alldeles för snabbt kom dagen när jag skulle lämna tillbaks bilen och köra ner till Malmö igen. Enligt navigatorn och Google Maps skulle distansen vara 78 km. När bilen stått på laddning hela natten visade mätaren 132 km. Det skulle alltså inte vara några problem alls att nå till Mobility Motors. Jag satte mig i bilen och körde iväg. Kan väl nämna att jag hela tiden har använt bilen som vilken bil som helst. Jag har alltså inte snålkört. Jag har inte stängt av radion eller värmen för att vinna distans. Syfte var ju att se om bilen fungerade  i min vardag som en vanlig bil. Den enda kompromissen jag har gjort är att ha satt bilen i Eco-läge som begränsar motoreffekten och ökar laddningen när bilen bromsar. Det var ingen större kompromiss för mig. Jag märkte knappt den begränsade effekten när jag körde bilen. I ärlighetens namn har jag gjort en sak till och det var att köra runt 90 km på motorvägen. Jag hade inte bråttom samt enligt återförsäljaren så minskade räckvidden rejält om man körde snabbare. Kanske ett tecken på att man börjar bli gammal?

Under färden ner mot Malmö märkte jag ganska snart att mätaren snabbt tickade neråt och min marginal blev allt mindre. När jag väl kom fram hade jag inte mer än 7 km kvar. Varför det blev så funderar jag fortfarande på. När jag hämtade bilen hade jag inte full laddning och hade ändå mer än 15 km kvar när jag parkerade bilen i garaget. Vilket jag hade i färden mot Malmö. Trots det blev marginalen så liten. Skillnaden kan kanske bero på motvind och kallare väder men vad vet jag. Hur som helst jag kom fram Mobility Motors och satte direkt bilen på laddning. De har en sådan snabbladdare så bilen skulle få fulleffekt på mindre än en timme.

Frågan jag ställde mig inledningsvis var om bilen skulle funka som en vanlig bil för mig? Om den kunde fungera i min vardag? Det jag redan nu kan konstatera att i min vardag hade bilen fungerat utmärkt. Det jag gör i veckorna så räcker bilen till alldeles utmärkt för mig och faktiskt för de flesta av oss. Visserligen är den betydligt dyrare i inköp. En Nissan Leaf kostar runt 350 00 kronor och det är mycket pengar. Samtidigt så är driftskostnaderna löjligt låga. En full tank kostar runt tjugo kronor. Det innebär för min del att "bränslekostnaden" per månad nästan är försumbar. Att man inte betalar någon skatt för bilen gör sitt till samt inte minst att servicekostnaderna är mellan 10-15% lägre. Bilen har färre rörliga delar som kan gå i sönder och skall bytas ut. Alltså tittar man på helhetskostnaden dvs vad bilen skulle kosta mig varje månad är skillnaden inte alls så stor mot en vanlig bil och då har jag inte räknat in ökade bensinpriser heller. Kalkylen för en elbil blir alltså antagligen allt bättre ju längre tiden går och desto mer bränslepriserna stiger.

Det finns däremot ett stort MEN som gör mig tveksam. Jag har en syster som bor utanför Malmö och ett krav är att jag skall kunna ta mig dit. Innan jag lånade bilen och körde den Malmö-Helsingborg fram och tillbaka trodde jag inte det skulle vara något problem. Räckvidden skulle ju vara upp till 150 km och jag trodde att 80 km inte skulle vara något problem alls. Nu däremot när det var så lite marginal kvar till Malmö så är jag lite tveksam. Visserligen kan jag säkert ladda bilen hos min syster men även om jag och mina barn trivs där så tror jag ingen av oss vill stanna där i 10-12 timmar för att jag skall kunna ta mig hem. Ett sätt att lösa det problemet vore att köra inom om Malmö på vägen ner och handla inne i Malmö samtidigt som bilen snabbladdades på någon av de platser som finns där. Men frågan är om det skulle räcka?

Avslutningsvis jag rekommenderar alla att provköra bilen för trots min reservationer så är jag övertygad om att Nissan Leaf  representerar framtiden. Nissan Leaf är den första generationen av fungerade elbilar som bara kommer att förbättras. Snart kommer många av  oss att köra ättlingar till de Nissan Leaf.

Apple ett helt vanligt företag

Idag nåddes jag av nyheten att Apple är världens tredje största mobiltelefontillverkare. Det är en rätt bra utveckling med tanke på att produktområdet bara är fem år gammalt. Att Apples intäkter från iPhone är större än hela Microsoft är ett annat mått på hur stor tillväxten är. Men det är inte bara Iphone som gör Apple stora. Jämför man igen med Microsoft så är Apple ändå större även om man plockat bort Iphones intäkter eller att Apple säljer med iPads än vad HP säljer datorer. Det kanske då inte är så konstigt att Apples aktie bröt 500$ vallen och det innebär att Apple mer värt än Sveriges BNP!

Apple har på några år gått från att vara ett nisch företag som hade en liten men trogen skara av köpare till att bli ett brett konsument företag som säljer till den breda massan. Dagens köpare är inte längre några "fanatiska anhängare" det är istället vanliga människor som gillar deras produkter. Det är mormödrar, mammor, pappor, unga som gamla.

Därför blir jag trött när en del IT-journalister, tekniker och andra sk förstår-sig-påare fortfarande ser Apple och dess köpare som en samling fanatiker. När sanningen istället är att både företaget och dess köpare är den vanlige konsumenten. Apple och dess köpare är alltså mer "normala" än konkurrenter som Microsoft. ;)

Facebook är inte en sak

Satt för någon dag sedan och pratade med en dam i femtio-års-åldern. Hon hade precis skaffat sig ett konto på Facebook men erkände att hon inte använt det så mycket. Hon hade väl loggat in tre gånger och inte fler. Hon erkände för mig att hon alltid är lite avvaktande för ny teknik. Var därför hon skaffade ett konto först nu. Dessutom undrade hon om verkligen ville se uppdateringar som hon tyckte var rätt ointressanta. Hon var inte intresserad av vad hennes vänner åt till frukost eller om de väntade på bussen.

Jag hörde mig själv svara henne att "Facebook är så stort att det inte finns Facebook ett längre. Du skapa ditt egna!" För det är ju så att när 54% av Sverige befolkning är med. Alltså 54% av samtliga medborgare från nyfödda till de som snart trillar av pinnen så skapar vi egna Facebook. I den diskussionen vi förde efter mitt spontana svar så berättade jag om hur jag har valt vänner på Facebook som inte bara lägger upp mer eller mindre meningslösa statutsuppdateringar. Istället väljer jag de som funderar och analyserar vad de ser i världen och på nätet. Jag har nästan dagligen intressanta diskussioner om vad som händer i vårt samhälle med dessa kloka personer. Personer som jag antagligen aldrig hade träffat ännu mindre haft diskussioner med om inte en plattform som Facebook funnits. Alltså bilden av ett Facebook där alla gör samma saker och ser samma saker är en gammal bild. Vi säger ju inte att Internet är på ett visst sätt eller hur? Eller det kanske vissa gör fortfarande. ;)

Det gick upp för mig i vår diskussion att Facebook är så stort idag så att det inte är någon idé längre att beskriva tjänsten som en homogen plattform längre. När vi är 800 miljoner där och inom ett halvår antagligen 1 miljard så skapar vi våra egna mini-Facebook. Dessa kan se väldigt olika ut. Dessa är dessutom formade av våra egna intressen. Det finns alltså inget ETT Facebook längre. Den föreställningen får vi förkasta!

IT-journalismens svanesång!

Provocerande titel eller hur? Hade jag nu några ambitioner att skriva i några större medier så är nog den chansen förbi när man skriver ett inlägg på sin blogg med den rubriken eller hur? ;)

Skälet till titeln på mitt inlägg är en fundering jag har haft ett tag. Funderingen handlar om hur man skriver om IT och produkterna. Jag tycker mig se att dagens skrivande härstammar till stora delar från en tid då IT var något för nerdar. Det är så lätt att glömma att det inte var så himla länge som IT var något får en liten utvald grupp av människor. Dessa människor hade det som intresse och älskade att pilla på dessa apparater, att få hacka dem och att jämföra specifikationerna på dem. När målgruppen för bevakningen var dessa människor så var det helt OK och kanske nödvändigt att skriva om hur mycket internminne man hade, hur snabb processorn var eller hur stor hårddisken var. Då var ju sådana saker fortfarande viktigt för den allmänna upplevelsen av en dator och de för de som använde dessa maskiner.

Nu däremot så använder vi ju alla datorer. Det är ju inte längre bara nerdar. Utan till och med mor- och far-föräldrar. Som om det inte var nog så har utvecklingen gått så snabbt och nått så långt att dagens datorer räcker gott och väl till för det vi gör med dem. Det är väldigt få av oss som pressar en dator av idag. Tvärtom så använder vi i bästa falla kanske hälften av kapaciteten.

Att då som journalist fortfarande lägga tyngdpunkten på saker som vilken processor en mobil har eller hur mycket av internminne en dator har skapar en klyfta mellan journalisten och läsaren av tidningen. Inte nog med det för när journalisten fortfarande tror att dessa saker är viktiga för oss konsumenter så förstår man inte sina läsares preferenser. Alltså inte nog med att man skriver om fel saker ur läsarens synvinkel. Journalisten missar stora och betydande förändringar i läsarens beteende.

Ett tydligt exempel är när Apple lanserade sin nyaste telefon iPhone 4S. De flesta skribenter inom IT hävdade att Apple hade gjort ett jättemisstag att inte lansera en version fem och att detta var en jättemöjlighet för konkurrenterna. Vad hände? Jo, Apple har aldrig någonsin sålt så många av sin iPhone på så kort tid och som om det inte var nog fortsätter man sälja bra på de äldre versionerna.

När nästan samtliga journalister som är satta att bevaka ett sådant viktigt ämne misslyckas så kapitalt med att bedöma sin läsares beteende så har man problem. Man håller snabbt på att bli irrelevanta och ointressanta. Vi läsare kommer ju då att hitta vår information och recensioner någon annanstans. Därav min titel vi kanske ser IT-journalismens svanesång nu!

Fler är inte bättre!

Jag lyssnar rätt ofta på en podcast som heter This Week in Google. Podcasten handlar inte bara om vad Google hittar på utan pratar om molntjänster överlag. Leo Laporte som driver den och andra podcasts har en intressant historia. Han var med om att driva en TV-kanal som riktade sig mot teknikintresserade för tjugo år sedan. Den publiken var inte tillräckligt stor för att bära en TV-kanal. Det han märkte däremot var att det fanns en publik som var väldigt trogen. Det var då han "startade" en TV-kanal men bara via Internet. Nu tio år senare så har han skapat ett mindre TV-bolag med tjugo olika program.

Hur som helst i en av alla dessa TWIG podcasts så var grundaren av Metafilter Matt Haughey med i programmet som en bisittare. Han nämnde då att hans tjänst Metafilter hade något mellan 10-12 000 medlemmar och han ville inte vara större än så. Det var nämligen lagom stort så att det alltid var någon som kunde svara på en fråga men inte större än att all kände till all på något sätt. Blev hans tjänst större så var han rädd att den skulle bli alltför opersonlig. Leo Laporte hade samma inställning men då gällde det hans egna TV-bolag. Han vill inte heller att det skulle bli mycket större. Då riskerade han att tappa den publiken han vill nå dvs oss teknikintresserade.

Jag tycker det är intressant att dessa två personer kommer fram till liknande slutsatser att mer är inte bättre. Det talar ju emot mycket av den gängse normen där man alltid försöker nå så många som möjligt. Det är ju så man kan ta ut högre intäkter via annonsörer. Att istället då säga att jag nöjer mig med den publiken jag har och kommer inte jaga fler tittare/lyssnare visar på ett annat sätt att tänka. Ett synsätt som jag tror kommer att öka. Dels på grund av vi alla vill vara unika och vill följaktligen ha unika nyheter och dels att själva tekniken blir allt billigare att skapa och distribuera ut information. Det sista gör det ju möjligt att sådana som Leo Laporte att starta TV-kanaler för allt smalare lyssnargrupper och tjäna pengar.